HEJDIDDELIDOOOH! :D

Jag haver lagt märke till att det är väldigt mycket bilder istället för text, så nu är det min tur att hoppa in och skapa lite balans!!

Många som besöker denna blogg tänker nog tankar som "wtf!?" och "jag trodde mentalsjukhuspatienter inte hade tillgång till kameror å internet?" och jag tror att dessa reaktioner sker pågrundav ovetande, så därför ska jag råda bot på detta och ge er en klarare bild över oss i bandet

Per "pertan" Eliasson: Han är mannen som sätter Per i Perfekt, med rugging taktkänsla och våldsbenägenhet ger han sig på cymbalen och golvpukan med en sådan oerhörd kraft att han har skapat den mest synkroniserade misshandeln på någonting - någonsin, trädflisor ifrån deformerade trumpinnar ligger som en 7 centimeters tjock heltäckningsmatta över replokalen och vi har lämnat uttrycket "som en nål i en höstack" till "som någonting överhuvudtaget på replokalgolvet"  ingen vet säkert hur han lyckas få denna oerhörda kraft men spekulationerna på gatan säger att han låtsas att det är AIK's förstafemma som får smaka Pertans rytmiska dödsslag.

Per's musikaliska karriär startade i bandet Swedish Meatballs tillsammans med Rickie Östlund och Anton Sjöblom, dock spelade Per gitarr under denna bands levnadstid vilket ledde till att bandet inte höll på längre än ca. en termin. Vilken musikstil detta band utövade är väldigt diffust och denna gång säger spekulationerna att det var såkallad "dövmusik" och det betyder inte att dom spelade tyst, utan att stackarna vars öron fångade upp Swedish Meatballs ljudvågor inte stod ut med att höra längre utan avlägsnade sitt hörselsinne med hjälp av det som fanns närmast till hands. Efter denna korta session återvände pertan till att återigen bara lyssna på musik men har nu alltså återigen tagit upp sin karriär i annorlunda randoms, och många tänker nog att han som trummis bara sitter på sin plats och inte gör annat än å hålla takten, men där har du fel, Per's otroliga mängd myror i brallan som tvingar honom till att ha dom stora byxor som han har gör att han står upp och springer runt trumsetet stup i ett och på så sätt skapar en livfull och adrenalinartad atmosfär.


Niklas Wallström: Mannen som sätter Niklas I Petter-Niklas i vårat band om man skulle jämföra annorlunda randoms som en man, eftersom penisen har en konstig frisyr, syns minst, luktar äckligast men som ändå styr största delen av tänkandet för mannen. Basisten brukar ofta ha rollen som personen som ingen lägger märke till och Niklas bekräftar att den regeln passar in även i detta band. Men han drar ett oerhört lass i det tysta som hindrar AR ifrån undergång, han håller oss andra nere på jorden när vi har tendens till att börja tro lite för mycket, är god vän med det musikaliska språket och mest av allt, hindrar resten av bandmedlemmarna ifrån att totalt spåra iväg. Dom gånger han är borta har det skapas låtar som "Rate My Poo" men som försvann samma sekund han återvände. Men låt inte detta få er att tro att Niklas inte är spårad, han har kläckt stora ideer inför söderspelningen som jag inte kan avslöja här för det skulle ta bort spänningen!

Niklas väg till det fyrsträngade och dova taktinstrumentet började i hans första s.k. "första band", nämligen sång och spel i sexan. Det som hände var att Niklas fick välja instrument sist och då var det enda instrumentet som var kvar just denna bas (bevisar än en gång att basen är ett instrument ingen vill spela) och den har sedan dess följt med honom till AR's stora glädje (historien förtäljer inte VARFÖR han fick välja sist men jag antar att dom antingen gick efter att den som hade störst muskler fick välja först och sen den med näst störst osv osv eller så kom han sist eftersom han som många andra gånger stått inne på toaletten och förbarmat sin frisyr) I replokalen brukar Niklas under cirka 45%  av tiden klaga på att han hörs för lite och ca 50% av tiden så klagar han på att Rickie improviserar så att Niklas inte kan hänga med, 4,9% av tiden klagar han på bandets oserriöshet,musikaliska oförmåga, för bra självförtroende och sin egen frisyr vilket leder till 0,1% av tiden han spenderar i replokalen är knäppande på basen. Men trots det är han grundstommen som hindrar Annorlunda Randoms från att falla....

Rickie Östlund: Mannen med ett namn som inte går sätta någonstans så att det blir coolt som med sin gigantiska musikaliska talang mycket väl skulle klara sig bäst helt själv på alla instrument + sång och bli mycket bättre än beatles men som inte gör det på grund av ödmjukhet och låter snällt oss andra i bandet rida på hans våg av talang.
När Rickie inte spelar musik lyssnar han på musik och om han inte lyssnar på musik tänker han på musik och när han inte tänker på musik pratar han om musik, så ni har nog insett att denna man är väldigt bevandrad inom musikens värld och har alltid intressanta anektoder ifrån musikvärlden att upplysa resten av bandmelemmarna med som lyssnar med glittrande ögon. Ett annat bevis på hans stora musikintresse är även hans högerarm där armen ständigt fylls med nya festivalband.
 
Hans stora kärlek till musik har lett till att han spelat/spelar i väldigt många band, han har spelat trummor i bandet Swedish meatballs, Bas i bandet gresmatta, Gitarr/Sång i F.d. loose the haze och spelar även synth i synthbandet Flock Bloyt tillsammans med Per Eliasson och Niklas Wallström och spelar gitarr i emobandet E.M.I. , förkortning för Emotional Music Insulters (bandnamnet är inte stämplat än) tillsammans med Marcus Ander Andersson. Lägg märke till alla olika intrument han spelat och jag har än en gång bevisat att han skulle kunna klara sig bättre utan oss i bandet. Dock har han gjort ett försök till att släppa en soloplatta som skulle gå under namnet Absolut Alldaglig där han knäppte på sin gitarr och sjöng sånger såsom Fista en hamster, Synkroniserad Incest, Lillebrors bästa och AR's bästa låt; Hej Sivert. Men till alla musikälskares sorg och till alla artisters lättnad så lades produktionen av denna skiva ner efter en dispyt emot producenten om bob hunds storhet. Så tyvärr kommer nog inte detta mästerverk att släppas i skivform... men man kan alltid hoppas...

Marcus "Ander" Andersson: Mannen som inte heller har ett namn som går sätta i ett annat coolt ord har haft en väldigt tunn musikalisk karriär som enbart bestått i barnkören Collage i något år. Marcus är övertygad att han bär på en sjukdom som ännu är okänd för världen och därför har inte läkarna upptäckt den trots dagliga läkarbesök,  Denna sjukdom leder till en oerhörd brist på taktkänsla, gehör, sångröst och musikalisk talang i allmännhet.
Men trots att han har en så dålig sångröst att Johnny Rotten verkar vara Stewie Wonder och med en taktkänsla som får Adel att se ut som Michael Jackson så överväger han det med sin stora kärlek till att sjunga och hoppa omkring till musik. Ander är dessutom unik eftersom han inte får några brudar för att vara sångare till skillnad från andra som sjunger.

Ander började sin karriär som standup-komiker men märkte att det var jobbigt att uppdatera sig helatiden,inte ha någon att skylla på när det gick dåligt och inte kunde göra stadgedives. Så han sadlade om och började då i bandet annorlunda randoms. Han skickades runt på alla instrument innan bandet insåg att han inte kunde spela någonting som inte även en trebent hund kunde spela men kunde prata destomer så satte dom honom som sångare.
Förutom att sjunga så skriver han även låtarna till bandet och producerar därför text efter text p.g.a. bristande social krets.

Marcus Petersson: Marcus Petersson är en mångsysslare som gör allt från att peppa publiken till att krypa in genom bandrepsfönstret och ropa "YEEEAAAH!", han är en lika stor musikalisk otalang som Marcus Andersson men tillkom senare i bandet och hann därför inte ta platsen som sångare. Men Marcus är nöjd iallafall och  utför med glädje uppgifterna man tilldelar honom så länge det inte handlar om sexuella tjänster då han isället vänligt men bestämt nekar. Musikmässigt är Marcus en true allätare och älskar nästan allting och skälet till att jag skrev nästan är för att han inte gillar bob hund... 
 
I Instrumenternas värld är Marcus Petersson lite mer bevandrad än Marcus Andersson, han har; citat; "plågats till akustiskt gitarrspelande i mitt anletes svett under under den ökände Kuba-lasses piska i 3 år!" vilket är motsvarigheten till tre år i ett koncentratitionsläger i "Jobbighets-skalan" Så det är en ärrad men glad krigare AR har till sitt förfogande! 

Och till den sista personen i vårat band tänker inte jag skriva om, utan jag överlämnar det till min gode vän och bandmedlem Niklas Wallström!!!

och Emil Borin: Borren står som en staty på scenen under framträdandena, ett riktigt geni!!


Jaa... det var allt... nu käns väl inte bandet lika knasigt, eller hur? :D